Bilder från Sar-E-Pol med omnejd.

Tillbaka

Nu är jag tillbaka på CNL igen efter många dygn på annan ort. Allt har varit bra, uppdrag av olika art har avlöst varandra och ofta har stunderna varit roliga och eller spännande. Detta blir ett kort inlägg mest för att visa att man är på banan igen, återkommer med bilder när dessa är redigerade. Nu skall kropp och vagn vårdas!

Barn

Överallt där vi far fram genom byarna ser jag dom, barnen. De dyker upp lite var stans, bakom dörrar, på tak, på murar, längs vägkanten, lekandes, springandes, tiggandes och ofta arbetandes. För några veckor sedan såg jag en pojk, bedömt i min yngsta sons ålder, 2,5år,komma bärandes på en död höna, förmodlingen den dagens eller kommande dagars middagar. Ungefär som att min lille pojk skulle gå till Ica själv och handla mjölk.
Jag står med kameran i handen och söker lä bakom vagnen. Vinden är kall och jag är på gränsen till att börja frysa. Jag är klädd i lager på lager principen med ullstrumpor och dyra kängor men huttrar ändå. Barnen springer runt i tunna slitna kläder, byxor som slutar nedanför knäna och utan strumpor i trasiga sandaler. De ler och blickarna de ger mig går rakt in i hjärtat. Tanken på att byta från "sommarhandskar" till den fodrade modellen får mig nästan att skämmas. Jag är väl medveten om min uppgift som sjuksköterska i insatsområdet men har svårt att inte känna frustration. En frustration över att inte kunna ge barnen fotbollar, kritor, pennor och papper. Saker de kanske aldrig har sett eller någonsin kommer att få se.

Några steg åt rätt håll.

Här är det vackert när bergsmassiven tornar upp sig i söder, det vilar något sagolikt över lerhusen som ligger tätt ihop i byarna. Det är roligt att se barnen gå till skolan tidigt på morgonen, i synnerhet flickor, de utstrålar glädje och stolthet. Jag blir glad när bönder kan överleva på sitt jordbruk utan att behöva odla opium. Jag gillar naanbrödet som bakas i varje gathörn samt uppskattar den afghanska arméns vilja och kärvhet. Det byggs lite här och var i Mazar, kanske inte i raketfart men åt rätt håll.

Nyår på Camp Northen Lights

Nyårsafton började som vanligt med en stadig frukost och sedan den obligatoriska morgonbriefen kl 0900. Vädret var alldeles lagom på ren svenska, runt 10+ och strålande sol. Mitt kompani, Papa Lima, var bokade till den andra sittningen för nyårsmiddagen. Detta medförde en nästan sjuklig hunger när vi embarkerade matsalen vid halvåtta tiden. Under två timmar frossade vi sedan i hummercocktail, löjromstoast, oxfilé samt diverse efterätter som jag inte åt av. Varför äta panacotta till efterätt när man kan äta löjrom istället? Men vad fick ni att dricka undrar ni säkert. Läsk, lättöl eller vatten, helt enligt regelverket. Idag skall jag springa/gå ett par varv innanför muren med ett traktordäck, nej nu överdrev jag lite, bildäck modell större på släp. Återstår att se om denna form av träning ger resultat. Förövrigt ser jag helt galen ut på bilden ovan, måste vara euforin över den iskalla Herrjunga päroncidern med tomtebloss som skapat min freaky pose.